Dear Esther - spelet som låter oss navigera ett konstverk

Dear Esther är ett spel som jag hörttalas om länge. Det har svept förbi i twittret och något nyhetsflöde. Däremot har inget av det som skrivits riktigt fångat min uppmärksamhet. Ingen rubrik har fått mig att känna ett sug efter att spela indiespelet Dear Esther skapad av thechineseroom - som även är skapare av det nya Amnesia spelet Amnesia: A Machine for Pigs. Det enda jag visste om spelet var namnet och att det skulle vara något speciellt med det. Poesi snarare än ett spel. På grund av det tog jag chansen när Dear Esther hamnade i Humble Bundle och köpte det tillsammans med bland annat Proteus, Hotline Miami och Thomas Was Alone. Bättre köp har jag aldrig gjort.

Dear Esther visar att även spel borde kallas för konstverk. Det bevisar att spel kan vara så mycket mer än pistoler, blod och sex. Jag, precis som många andrar, startar spelet med att tro att det är skräck - det är det inte. Även om du hamnar på en ö tillsammans med vinande vindar och knastrande vägar så är det inte i närheten av den skräck som Amnesia ger oss. Kommer jag gilla det här?, tänker jag skeptiskt efter tio minuter av vandring. För det är allt du kan göra. Gå och gå och gå och gå. Urtråkigt? Ja det låter så, men det är fascinerande. Under tiden du går runt på ön får du höra en manlig röst berätta om olika saker - platser, personer, öden, tankar och funderingar. Vad han berättar reflekteras av vart du är på ön. Kanske han berättar om ett hus som du precis klivit in i, eller hur han känner över det där röda blinkande ljuset i horisonten. Hela spelet präglas av det och plötsligt sveper spelet in dig och allt du kan tänka är - Vem är jag? Vart är jag? Vem är mannen? Vilka är personerna han pratar om?

Jag tänkte spela 1 kapitel - jag klarade ut spelet. Dear Esther låter dig inte hoppa ut och in. Du spelar igenom det på en gång. 1 timme tar det som max att 'klara ut' det. En timme man aldrig någonsin kommer att glömma.

Det var inte förrän jag möttes av en svart skärm som tårarna kom. Jag insåg plötsligt vad det var jag upplevt. Vad jag hört och sett. Jag kände plötsligt min knottriga hud och hur mina ögon var vidgade av förundran. I tystnad satt jag och stirrade på den svarta skärmen i hopp om att spelet skulle fortsätta. I mina öron hörde jag ljudet av den vinande vinden och hur vågorna slog mot stranden - ljudet som följt mig genom ön förutom bakgrundsmusiken. Med det ljudet i öronen började tårarna rinna. Jag satt i tio minuter och stirrade på den svarta skärmen medan tårarna rann utan slut. Så fruktansvärt vackert var spelet. Med en klump i hjärtat stängde jag ner spelet och fortsatte att gråta.

Jag visade spelet för min mamma. Min mamma har spelat spel förut när jag var mindre. Hon spelade The Longest Journey, Myst och lite andra spel i samma genre. Däremot var det säkert tio år sedan det hände. Så jag slängde upp min Macbook, placerade den i hennes knä och startade Dear Esther. Med lite hjälp förstod hon sig på meningen med spelet och fick precis som jag gåshud en kort stund in i andra kapitlet. Precis som jag grät hon inte förrän den svarta skärmen gapade mot henne och enbart ljudet av vind och vatten nådde henne.

Har du inte spelat Dear Esther än så gör det! Spelet är värt varje sekund du lägger ner på det. Efter att ha spelat Dear Esther ser man livet och spel i ett annat ljus. Om varje spelutvecklare fokuserade på att skapa konst snarare än ännu en storsäljare - hur skulle spel då se ut? Om GTA var lika fokuserat på att förmedla ett konstverk hur skulle det vara? Dear Esther bevisar att spel är ett medium för konstnärlighet. Jag vill ha mer spel som detta. Spel som berör mig på ett plan varken bok eller film kan.