Jag älskar att vinna och hatar att förlora. Det är förmodligen min sämsta egenskap - det och mitt beroende av coca cola. I helgen spelade jag och min pojkvän mot varandra. Detta händer i hittills tre spel - är vi hos honom blir det Mario Kart 64 eller Super Smash Bros, oftast det förstnämnda. Är vi hos mig blir det Dead or Alive först var det 3:an men nu när jag har 5:an är det den skivan som går varm. Så denna helg var vi hos mig. Jag stoppade i DoA5 i Xboxet och så startade vi. Tidigare skröt jag på twitter om att jag skulle spöa honom så han var ytterst taggad på att ge mig stryk.
Jag vann. Eller nej, det är fel ord. Jag dominerade! Gång på gång vann jag. Det gick så långt att han stängde av Xboxet, placerade ansiktet i en kudde och muttrade att det inte var roligt längre. Jag gjorde det inte bättre med att ofrivilligt släppa fram ett enormt leende varje gång WINNER prydde min älskling Hayate.
Jag kan inte hjälpa det. Jag måste le för jag älskar att vinna. Det finns inte en människa mer tävlingsinriktad än jag.
Så jag ler när jag vinner - som ett fån kan jag tillägga. När jag förlorar är det raka motsatsen dubbelt upp.
Mario Kart är min svaga sida - där förlorar jag konstant. Jag skyller på kontrollen. På hur jag sitter. På att banan är konstig. Att min pojkvän stör mig. Att jag är trött. För pigg. ALLT! Jag kan inte acceptera en förlust. Visst, jag skulle aldrig gå så långt att jag faktiskt förolämpade en persons kompetens - men jag tänker då inte förminska min egen! Nej, om jag inte lyckas vinna eller hamnar flera minuter efter och blir varvad - då är det spelets fel.
Oftast slutar det med att jag likt min pojkvän placerar ansiktet i kudden och muttrar att världen suger. I värsta fall måste jag bli överöst med komplimanger och få höra saker som: "Men du är bättre än mig på det här och det här och det här." innan jag accepterar min förlust.
Jag är ett praktexempel på en tävlingsmänniska - den typen man inte vill spela med. För mig är varje spel blodigt allvar. Spelar vi CoD: Black Ops mot varandra skjuter jag dig på riktigt!

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar