Spel har alltid funnits där

Här om dagen fick jag höra några ord jag aldrig trodde att jag skulle höra.
"Din relation till spel känns hälsosam."

Min mor var denna fantastiska människa som uttryckte meningen för några dagar sedan. Hela min uppväxt har jag fått höra hur jag borde gå ut och leka. Vilja tälta i skogar med vänner och hoppa ner i en iskall älv. I många fall har jag istället valt värmen och vännerna vid datorn.

Som barn hade jag lite av en identitetskris tror jag. En sån som alla får ibland. Vem är jag? Vad gör jag? Hur mår jag? Varför fick jag inget brev från Hogwarts?
I denna förundran och osäkerhet vände jag mig till spel - som så många andra. Istället för att ta stöd från andra valde jag spel. Sådan har jag alltid varit. Jag har svårt att lita på andra människor - inte att lita på deras förmåga eller kunskap - utan att lita på deras intresse av mig. Det är inte lätt att bli min bästa vän. Att gå från främling till vän och god vän är småsteg med mig. Jag tycker om att umgås, prata och skratta. Det är sedan från god vän till bästa vän som är ett enormt steg. Jag behöver inte ens en hel hand för att räkna mina bästa vänner och inte ens dem betrodde jag mig åt. Jag har alltid haft denna irriterande egenskap av att inte vilja oroa andra.

Detta ledde till att jag istället spelade spel när jag blev ledsen, deprimerad och så vidare. Speciellt när jag drabbades av panikångest på gymnasiet. Jag vände mig inte till någon. Då menar jag ingen. Inte vänner, föräldrar, pojkvän, bror, lärare - ingen. Tillslut gick det så pass långt att jag bröt ihop och blev skickad till en psykolog. Den enda personen jag berättade allt för. Men det kunde jag - för han behövde inte träffa mig i skolan, hemma eller på fritiden. Han var ingen jag älskade - jag brydde mig inte om honom.

I spel kunde jag slappna av. För mig har spel alltid funnits. Jag vet knappt när jag började spela och jag är rätt säker på att jag aldrig kommer sluta. I spel var det ingen som anklagade mig för att skolka, aldrig träffa vänner eller prestera i ett band. I spel var jag bra och duktig och intelligent. Det kan låta sorgligt och många har påpekat för mig att min relation till spel var ohälsosam. Ja, ja det var den. Däremot om jag inte hade kunnat slappna av de där timmarna, med ljussablar, svärd och pistoler, hade jag inte haft någon fristad. Jag hade varit utlämnad åt mörkret och den otroliga, läskiga och obehagliga känslan som är panikångest - en sjukdom svår att klä i ord.

Nu är jag fri från panikångest och kan resa mig ur sängen utan en känsla av att alla, allt och inget hatar mig. Idag skrattar jag och ler utan större bekymmer än att jag är sugen på kladdkaka men för trött för att baka en. Det finns många som hjälpte mig att bli bättre men spel hjälpte mig mycket. När jag inte hade någonstans att fly, ingenstans att gömma mig från monstret så fanns spel. I spel har jag alltid kunnat skratta och le utan bekymmer. För gör jag fel där kan jag alltid skylla på min internetuppkoppling.