Varför spelar jag spel - egentligen?

Hela dagen har jag gått och funderat på varför jag lever livet som jag gör - kanske all denna vithet får mig att bli filosofisk. Varför har jag rakat av hälften av mitt hår, varför piercade jag mig, varför vill jag skriva, varför vill jag ha en karriär som journalist, varför satsar jag inte på musiken istället och varför spelar jag så mycket spel?

Det är överväldigande när man väl börjar tänka. Många av frågorna jag ställer mig själv brukar jag annars kunna svara på utan minsta tvekan, men som sagt i dag har det varit väldigt vitt. I dag kunde jag inte svara på dem. Inte alla. Inte de största frågorna. Mitt hår vet jag att jag var trött på och villa ändra drastiskt - därmed sidecut. Piercingen har jag ingen aning om egentligen, men just då kändes det som något som skulle definiera mig - och det känns fortfarande så. Efter det börjar det bli svårt att sätta ord och tankar på frågorna - förutom den sista. Varför spelar jag spel?

Kanske jag spelar för att pappa spelade Tomb Raider när jag var liten? Kanske för att mamma spelade The Longest Journey? Kanske för att min farbror gav mig The Sims varje gång ett nytt kom ut? Kanske för att jag alltid kommit bäst överens med killar(majoriteten av gamers är killar - deal with it)? Kanske för att jag alltid var störst och bäst i spel? Kanske för att jag kände mig viktig där? Kanske för att spel var så enkla att förstå - jämfört med en tjock bok? Kanske för att jag fick makt?

Varför spelar jag spel? Den frågan går inte att ta fram konkreta bevis på varför egentligen, men ändå var den så lätt att besvara. Även om till och med jag kan inse att spel är tidsslösande, overkligt och (oftast - inte alltid) osocialt - så är spel en sådan självklarhet. Jag tittar inte på TV särskilt ofta - om jag gör det så är det för att se en film (Star Wars) och jag är ingen som ständigt sitter vid facebook eller smsar med 120 personer. Spel däremot är var man hittar mig. I ett MMO finner man mina textmeddelanden - och röst om jag någonsin köper ett headset.

Spel är en film, en bok, en målning och en sång. Allt kreativt är samlat i ett enda forum. Jag både sjunger/spelar musik, ritar och skriver - det vore konstigt om jag inte gillade spel. Det är som att uppleva ett äventyr ur alla aspekter - nästintill som om du själv vore där. Immersion är något många spelutvecklare pratar om. Du ska bli helt fast i spelet, det ska vara så fängslande att mekanikerna bleknar och du agerar på automatik. Därför älskar jag spel - för det är sällan filmer berör mig på samma sätt. Böcker och musik däremot har lite samma effekt - du glömmer bort att du läser en bok och orden bara forsar över sidorna; tonerna ekar i ditt huvud innan du spelar dem och fingrarna sveper över gitarrhalsen som om den vore en förlängning av ens arm.

Därför spelar jag så mycket spel. Det är ett konstnärligt uttryck, ett äventyr och en förlängning av mina känslor. Sedan att jag spelar ond i alla spel vet jag inte riktigt hur jag ska tolka.