Spelets kulturella påverkan

Vad är spel? Vilken funktion har det? Varför har spel blivit en sådan stor kultur?

Kultursidorna i tidningen tar inte med spel. Om du är intresserad av att läsa om det senaste nytt inom spelmarknaden måste du köpa en speltidning - eller tekniktidning. Möjligen att tidningen avser en ungdomssida för spel, men på kultursidan finns det endast plats för musik, litteratur och film - gärna gammalt och prisbelönat.
Jag kan inte undgå att fråga mig själv varför. Varför finns det inte plats för spel som förmodligen varit den snabbast växande kulturen - en kultur som inte bara utbildar och underhåller miljontals med människor i olika åldrar - den dessutom förenar människor över hela världen.

Det finns flera svar på min starka, undrande fråga. För det första är de flesta kulturjournalister insnöade på den gamla vanliga kulturen - den de lärt sig på journalistskolan. De ser inte åt nya håll därför att det är riskfyllt. Redaktörer gillar inte riskfyllt - de gillar stadigt. Saker som alltid funkat, saker som håller och skapar intresse. Skriver du om den nya spelkulturen riskerar du att få de gamla gråa kulturnissarna på dig. Även om de flesta hardcore spelarna är 35 år.
Media har skapat en bild av att det endast är ungdomar som sitter framför datorn och växer sig feta. Sanningen är att de som faktiskt har råd och lägger ner mest tid är en vanlig 35 åring - med jobb och familj. Dessutom är det dessa 35 åringar som växt upp med spel - från retro till modernt.

Om man faktiskt nu tittar på ett spel - vad är det man ser? Du ser ett konstverk. Ett spel är en tavla, en film, en bok och en sång. Ett spel är alla konstformer i ett. Mer än hälften av alla som spelar spel är aktiva inom någon eller några av dessa andra konstformer. Att utesluta spelkulturen är som att neka en enorm utveckling av de vanliga, stadiga kulturella uttrycken. Så varför skulle en kulturell människa neka denna konst? Den innehåller allt. Vilket är anledningen till att det är så stort. Gillar du fantastiska berättelser eller vackra tavlor så kan du få båda i ett spel. Ingen skuffas undan på grund utav att de saknar kunskap om Monet eller Vivaldi. Precis som John Williams blir belönad för den bästa filmmusiks kompositören borde Jeremy Soule bli belönad för den bästa spelmusiks kompositören - utan uppdelning och i samma gala.

Det bästa med oss spelare - gamers - konstkritiker; är att vi behöver inte bli bedömda av någon gråhårig tant som var där när det första Nobelpriset i litteratur delades ut till Sully Prudhomme. Vi är starka i oss själva och vi vet att det vi lägger ner tid på är mer än konst. Det är en stark kultur som bygger på utövarna och vår gemenskap. För spelkulturen har den starkaste gemenskapen av alla. Vi bedömer inte och kastar undan - vi accepterar varandra och har kul tillsammans i det konstverk som dessa konstnärer, spelutvecklare, skapat. Visst finns det folk i spel som ragequitar och är allmänt otrevliga - men jag tvivlar på att Sully Prudhomme var den trevligaste människan på den där Nobelmiddagen år 1901.