I både Morrowind och Oblivion hade jag, som så många andra, problemet att ständigt starta med nya karaktärer. I Skyrim däremot höll jag mig till min Wood Elf Archer/Thief och njöt av varje minut jag spelade. Tills dagen kom då jag var i level 35 och kände att det var dags att fortsätta med huvuduppdraget - döda kungen över alla drakar. Det visade sig att jag var precis i slutet och innan jag visste ordet av fanns det inga mer huvuduppdrag att göra.
Där stod jag segrande på ett berg med stormande snö. Fortfarande hade jag en hel värld att utforska, men då slog den till. Tomheten. Vem var jag nu? Dovahkiin utan några drakar att besegra. Fast drakarna försvann inte, men... den starkaste av dem alla. Plötsligt var jag inte lika awesome. Jag startade en ny karaktär och en ny och en ny...
Så efter att ha lagt ner massa timmar på att klara ut spelet och utforska världen känner jag mig rätt klar. Abstinensbesvären har lagt sig och när jag tar upp Skyrim spelar jag ett spel. Även om det självklart är ett fantastiskt spel med så många möjligheter och wow-stunder. Jag kommer inte sluta att spela Skyrim - absolut INTE. Det är ett spel utan dess like. Du kan vara precis vad du vill. Däremot lär intensiviteten i mitt spelande av det avta. Innan jag kan lägga ifrån mig spelet i några veckor måste jag gå med i the Dark Bortherhood, hjälpa the Imperial Empire, hitta fler shouts, upptäcka ALLA platser och hitta ALLA hemligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar