Första tankar om Elder Scrolls V Skyrim

Fick mitt Skyrim idag på posten!
spegelvänd bild som vanligt, sorry!

Innehöll:
1 cd - spelet
1 spelguide - handbok - ja ni vet.
1 karta över Skyrim

Även om jag kom hem febrig och darrig så sköd mitt blod inte endast av värme från att vara sjuk utan även upphetsningen av att äntligen få spelet. En dag tidigare dessutom. Jag drog på mig mina glasögon för att inte missa en enda detalj i spelet redan från att jag stoppade in spelet i 360't till att jag avslutade spelet för att jag mådde för dåligt för att fortsätta. Min första tanke var att det inte såg lika grafikmässigt bra ut som jag sett på videos från youtube som varit på 360. Men efter att ha startat mitt äventyr i Skyrim biter jag mig själv i tungan. Hur kunde jag ens tänka så? Världen är så grymt välutformad. Jag kunde hitta små efterlämningar av ruiner vid en vägkant och det var bara lite rekvisita. Ådringarna i trä, smutsen på människors ansikten, vargarnas päls - allt var detaljerat in i det minsta.

Jag höjde svårighetsgraden till Expert då jag fann det för enkelt att döda vissa saker, men jag fick tillbaka det i ansiktet efter att jag mötte allt svårare och svårare fiender. Så min slutsats är att i början mötter man saker som är otroligt lätta, bara för att få lära sig hur spelet fungera. När man tagit sig förbi dem första viktiga uppdragen möter man spelet på riktigt.

Jag har precis börjat spela och har redan dödat en drake. I introt mötter man en drake och allt exploderar i en massiv händelse. Kontrollen vibrerar och man sugs in i spelet direkt. När jag på svårighetsgrad Expert gick in i den första grottan som man har en quest i, bultade mitt hjärta av skräck. Jag fick kämpa för mitt liv i vissa lägen, då jag gärna använde mig av båge.

Elder Scrolls V: Skyrim är en uppföljare likt ingen annan. Jag ser framemot att spendera mer timmar på min Dragonborn Wood Elf i den fantastiska värld som Bethesda skapat.