Vem kan ha undgått Mirror's Edge. Det annorlunda spelet där du kastar dig mellan skyskrapor, avväpnar soldater och använder olika knappkombinationer för att ta dig mellan husen. Jag har spelat Mirror's Edge över flera år nu - tidigast igår. Därför tänkte jag ge mig på att recensera spelet från min synvinkel.
STORY - I kort: - Man spelar som Faith en ung kvinna som tillhör gruppen Runners. Genom att kasta sig mellan hustaken levererar och behandlar de information. När du börjar spelet får du uppleva Faith's liv genom en tecknadserie och sedan tar du kontroll. Storyn som Faith kommer att gå genom handlar om att hennes syster blivit oskyldigt anklagad för mord och ber Faith att ta reda på varför och vilka det är som vill få bort henne. Det är början till en rad utredningar och spionerande. Spelaren får fly från insatsstyrkor i en intensiv flykt som i alla fall fick mitt hjärta att pumpa snabbare.
Så storyn. Den är simpel, enkel att förstå och följa med i tack vare de små miniserierna mellan varje level. Samtidigt som en chef över Runners guidar dig genom leveln och kommer med små hintar om vad som händer och är på gång. Jag gillar storyn helt enkelt för att den inte är krånglig eller svår att ta till sig. Även om storyn kanske inte är otroligt fancy så funkar den galant till formen spelet har.
COMBAT&PARKOUR - I Mirror's Edge handlar det inte om combat, för det är inget fps. Allt som gäller i Mirror's Edge är hur du tar dig fram genom banorna. Visst kan du plocka upp en pistol och avfyra den mot en polis som är efter dig, men du kan inte sikta med pistolen. Tro mig, jag plockade upp en sniper en gång och fick för mig att skuta ner två poliser som var längre bort - men inget sikte = värdelöst. Men som sagt det är inget fps så den funktionen skulle bara vara enormt onödig.
Det som ÄR viktigt är de parkour liknande
rörelsemomenten som Faith utför när man slänger sig mellan väggar eller klättrar. Att göra allt i första person ger en hissnande känsla i magen vid varje hopp och när man missar en avsats och faller mot avgrunden tjuter det ur högtalarna. När man upplever allt med bara armar och ben synliga blir allt så mycket viktigare. Man måste klara det hoppet annars dör man verkligen. Skärmen blir lite suddig i kanterna när man springer fort och Faiths andetag känns nästan som ens egna.
Så combat/parkouren känns välgjord. Det finns en knapp man kan trycka på för att gå in i slowmotion mode också, vilket är en trevlig liten effekt som jag knappt användt men ändå.
Det dåliga är bara att man måste verkligen vara exakt för att Faith ska greppa om stuprännor eller kanter, missar du med millimeter är risken att hon inte tar tag.
3,7/5 blir det här.
GRAFIK - Det fortfarande minst viktiga med ett spel enligt mig, men något som ändå krävs för att spelet ska kännas genuint. I Mirror's Edge är grafiken bra. Det påminner lite om grafiken i Call Of Duty eller Battlefield - på karaktärerna. Miljöerna är oftast kantiga och har samma former och färger. Så det mest imponerande i grafiken är karaktärerna. Man springer förbi växter då och då, men de ser
oftast ut som hårda plastväxter. Ibland faller också ljuset skumt över ett rum eller en person. Grafiken får ett bra från mig.
MILJÖ - Det här är nog det sämsta med spelet. Banorna påminner alltid om varandra. Hustaken ser nästan exakt likadana ut och när du är nere på marken springer du genom lagerlokaler eller shoppingcentrum - som oftast ser väldigt lika ut. Det enda som möjligen ändras är färger och vart olika saker står. Annars ser det väldigt likt ut. Ibland är miljöerna utformade så att man inte direkt ser vilken väg man kan ta, och i vissa fall tar det timmar att hitta rätt väg, för det finns oftast bara en mot slutet. Sammanfattningsvis gillar jag inte miljöerna så fruktansvärt mycket. De är uttråkande efter man spelat genom 4 banor.
Slutligen vill jag bara påpeka att spelet är innovativt och en skön paus från alla fps och rpg's.
Så storyn. Den är simpel, enkel att förstå och följa med i tack vare de små miniserierna mellan varje level. Samtidigt som en chef över Runners guidar dig genom leveln och kommer med små hintar om vad som händer och är på gång. Jag gillar storyn helt enkelt för att den inte är krånglig eller svår att ta till sig. Även om storyn kanske inte är otroligt fancy så funkar den galant till formen spelet har.
COMBAT&PARKOUR - I Mirror's Edge handlar det inte om combat, för det är inget fps. Allt som gäller i Mirror's Edge är hur du tar dig fram genom banorna. Visst kan du plocka upp en pistol och avfyra den mot en polis som är efter dig, men du kan inte sikta med pistolen. Tro mig, jag plockade upp en sniper en gång och fick för mig att skuta ner två poliser som var längre bort - men inget sikte = värdelöst. Men som sagt det är inget fps så den funktionen skulle bara vara enormt onödig.
Det som ÄR viktigt är de parkour liknande
rörelsemomenten som Faith utför när man slänger sig mellan väggar eller klättrar. Att göra allt i första person ger en hissnande känsla i magen vid varje hopp och när man missar en avsats och faller mot avgrunden tjuter det ur högtalarna. När man upplever allt med bara armar och ben synliga blir allt så mycket viktigare. Man måste klara det hoppet annars dör man verkligen. Skärmen blir lite suddig i kanterna när man springer fort och Faiths andetag känns nästan som ens egna.Så combat/parkouren känns välgjord. Det finns en knapp man kan trycka på för att gå in i slowmotion mode också, vilket är en trevlig liten effekt som jag knappt användt men ändå.
Det dåliga är bara att man måste verkligen vara exakt för att Faith ska greppa om stuprännor eller kanter, missar du med millimeter är risken att hon inte tar tag.
3,7/5 blir det här.
GRAFIK - Det fortfarande minst viktiga med ett spel enligt mig, men något som ändå krävs för att spelet ska kännas genuint. I Mirror's Edge är grafiken bra. Det påminner lite om grafiken i Call Of Duty eller Battlefield - på karaktärerna. Miljöerna är oftast kantiga och har samma former och färger. Så det mest imponerande i grafiken är karaktärerna. Man springer förbi växter då och då, men de ser
oftast ut som hårda plastväxter. Ibland faller också ljuset skumt över ett rum eller en person. Grafiken får ett bra från mig.MILJÖ - Det här är nog det sämsta med spelet. Banorna påminner alltid om varandra. Hustaken ser nästan exakt likadana ut och när du är nere på marken springer du genom lagerlokaler eller shoppingcentrum - som oftast ser väldigt lika ut. Det enda som möjligen ändras är färger och vart olika saker står. Annars ser det väldigt likt ut. Ibland är miljöerna utformade så att man inte direkt ser vilken väg man kan ta, och i vissa fall tar det timmar att hitta rätt väg, för det finns oftast bara en mot slutet. Sammanfattningsvis gillar jag inte miljöerna så fruktansvärt mycket. De är uttråkande efter man spelat genom 4 banor.
Slutligen vill jag bara påpeka att spelet är innovativt och en skön paus från alla fps och rpg's.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar