Bytt land, bytt språk

Jag har bott i Skottland i ungefär tre månader nu och har funderat på vad jag ska göra med min älskade blogg. Antingen fortsätter jag skriva här, på svenska, eller så startar jag om på engelska. Detta är något som jag grubblat på sen september.

Nu har jag kommit på vad som blir bäst i längden och det är med tungt hjärta jag överger vad jag byggt upp med min svenska blogg och starta om den på engelska. Min engelska är inte lika bra som min svenska och jag vet att i början kommer mina inlägg vara lite svåra att läsa. Däremot så är jag omringad av engelska varje dag, jag diskuterar på engelska, lär mig på engelska och skriver mer på engelska än svenska nu för tiden. Chansen är att min svenska snart blir mer lidande än min engelska.

Pandaguitar.se kommer falla i glömska och istället kommer Pandaguitar.co.uk ta över. Jag hoppas att ni som läser denna blogg kommer orka läsa mina tankar på engelska istället, om inte så hoppas jag att vi åtminstone fortsätter dela våra tankar och åsikter om spel på annat håll.

Det låter som jag tar farväl av något jättestort trots att min blogg aldrig ens varit i närheten av stor, men denna blogg har varit rolig att skriva. Den har givit mig flera möjligheter att komma ut med mina tankar genom andra kanaler. Så tack bloggen, jag överger dig inte, jag bara återskapar dig på ett annat språk. Låt oss sprida tankar och åsikter längre och bredare och få spel att bli accepterat som en konstform över hela världen!

Som kan ses i tidigare inlägg: Gamers don't die, they respawn.

Spel har gjort mig stark!

Om det är något jag brukar ge mig själv en klapp på ryggen för så är det att jag aldrig fallit för grupptrycket. Jag har alltid gått min egna väg. Nu när jag snart ska flytta och studera utomlands får jag återigen höra de uppmuntrade orden: "Du är så stark."

Vad är "att vara stark"? För mig har det alltid varit att man trots motgångar klarat sig. Du biter ihop och tar dig fram. Det är både min gåva och förbannelse att vara stark. På grund av att det är vad som mer eller mindre har beskrivit mig genom livets alla faser så tillåter jag mig själv sällan att gråta och vara svag. Det är inte förrän nu på senare tid som jag insett att "att vara stark" även betyder att man är stark nog att gråta inför andra.

Jag vet inte riktigt vart jag fått min styrka ifrån men en stor anledning till att jag alltid gått min egen väg är spel. Även om mina vänner överger mig, även om jag blir helt ensam i hela världen så har jag spel. I spel får man vara precis den man vill vara. Det är okej att du inte vill dricka alkohol, det är okej att du inte gillar att gå på krogen, det är okej att du får bröst före alla andra, det är okej att du är du. Även om jag var väldigt osäker som liten så klarade jag alltid av att gå min egna väg på grund av att det fanns ett ställe där jag fick vara mig själv. Jag såg inte mig själv som en gamer förrän i slutet av högstadiet. Innan dess hade spelandet varit en del av den jag var, det var mitt, inte något som gick att benämna eller placera i en grupp med människor. Spel var min fristad.

Min styrka i spel är inte något ovanligt. Många finner sin styrka i spel. Mångas föräldrar ser inte att det är något bra. Spelar man jättemycket spel och aldrig umgås med vänner så har föräldrar rätt att bli lite oroliga. Sociala interaktioner ansikte mot ansikte behövs för välmåendet. Jag märker det ofta när jag suttit hemma en vecka och bara spelat för att sedan träffa vänner eller släkt. Det ger en positiv energi. Däremot ska man inte se spelandet som en bov. Tvärtom, det kan hjälpa barn. Det ökar kreativitet och självkänsla. Utan spel hade jag aldrig kommit dit jag är idag - några dagar från att min dröm blir sann.

Spel är bra! Det är helt underbart. Jag spelar med folk som är 40 och 5 år. Det finns ingen ålder inom spel - en för alla, alla för en! Att säga att spel är dåligt är att neka folk utbildning. Alla spel behöver inte vara bra - vissa spel är skräp, men samma sak gäller böcker, filmer, målningar och musik. I det stora hela är spel en guldgruva med information. Du lär dig språk, historia, matematik, moral, etik och att lösa problem. Du får även utlopp för kreativitet.

2013 har accepterat spel. När E-sport går som reklam och visas på TV, när Minecraft används för att få idéer till en byggnad och där matematikspel används i skolan. Att vara negativt inställd till spel ligger i det förflutna. I den tiden där jag satt med äggklocka och ritade i Musses Målarlåda. I en tid där jag alltid var tvungen att försvara mig mot mina föräldrar när de påpekade att jag satt lite för mycket vid datorn. Men se på mig nu, här är jag och uppfyller min dröm, som garanterat skulle varit mycket svårare att nå utan spel.

Slutet närmar sig...

Om lite mer än en månad lämnar jag Sverige för att aldrig återvända - åtminstone inte som invånare. Skottland blir mitt nya hem där jag ska plugga journalistik i 4 år för en BA (Hons) degree på Robert Gordon University. Det ska bli magiskt och underbart. Ända sedan min mamma läste första ordet i Harry Potter och De Vises Sten har jag drömt om att få bo i Storbritannien - gärna med ugglepost i handen. När jag tänker på det så är det rätt sjukt att en enda bok krävdes för att skapa ett livsviktigt mål för mig. Allt jag gjort hittills har varit för det här, för att komma ifrån Sveriges jantelag och dess undangömda existens. Nu händer det äntligen.

Det som gör ont - riktig ont - är att jag lämnar så mycket bakom mig. Gamex och Retrospelsmässan kommer bli ett minneblott och jag har älskat att gå på dem. Visst, jag kommer kunna glida i de 'glamorösa' UK spelmässorna, men ändå. Mitt lilla rum i studentkorridoren kommer varken ha en PC eller Xbox. För mitt 360 är lånat av min pojkvän och det är bara idiotiskt att ta med en dator på ett flygplan. 3DS och Macbook blir allt jag har. Det får mig att hyperventilera ibland när jag inser att jag inte får spela mer The Secret World, Primal Carnage, Mass Effect, Dragon Age, Dishonored, Quidditch World Cup, Beyond Good & Evil, The Longest Journey, Dead or Alive, CoD: Black Ops, Fable, Gears of War, Skyrim och så vidare i all oändlighet.

Jag kommer gå med i ett Gaming Society, men vem vet hur det blir. Jag är så bortskämd med den svenska spelcommunityn som endast och alltid varit välkomnande. Tänk om Skottland är mer fientlig, eller - till min fasa - bättre än mig i Dead or Alive.

Just nu sitter jag mest och väntar. Försöker spela Issue 7 (som äger) i The Secret World utan att tänka på att det blir mitt sista Issue på flera år. Spelar igenom spel jag redan spelat om 10 gånger - för vem vet när jag kan spela om dem igen. Ju fler dagar som går desto nervösare blir jag. Inte bara inför flytten utan även över hur jag ska klara mig utan det som alltid varit min flykt, min vän och min luft. Spel som jag älskar som vänner. När kommer jag återse Shepard? När får jag utforska myter och legender som Iris "Churi" Hart igen? När kommer jag få chansen att bekämpa darkspawns igen? Hur många månader kommer det ta innan Hayate faller under min kontroll?

Spela kommer jag göra, det blir bara inte lika självklart som förr. Vi får se när jag tagit på mig kilten hur många timmar jag kommer lägga ner på Animal Crossing. Förmodligen dubbelt så mycket som nu. Sen har jag ju faktiskt Pokémon X och Y att se framemot. Än är inte allt hopp förlorat.

Animal Crossing - Bamboo och Borgmästare Pandi

Mitt äventyr som borgmästare Pandi i staden Bamboo. Inte kommit så långt än men här har ni en del bilder från staden. Vill ni komma på besök så gör det gärna. Jag brukar öppna grindarna när jag är online och jag spelar åtminstone varje morgon och kväll.

Sommargamer

Jag tror vi alla har upplevt en förälders tjat när sommaren nalkas. Hur hot om att dra ut kontakten och trycka på off-knappen skulle få oss att gå ut i solen. I mitt fall handlade det även om att min mamma tyckte jag borde tälta med mina vänner - åka och bada med mina vänner och så vidare. Det har inte ändrats.

När jag var runt 8-13 år kom höjdpunkten på mitt spelande. Jag fasade för soliga dagar och älskade regniga. Det känns nästan lite sorgligt när jag tänker på det nu. Men jag fick nämligen inte spela när jag ville. Flera gånger när jag kom hem från skolan tidigare än mina föräldrar satte jag mig vid datorn utan deras vetskap - tror inte jag berättat det för dem än idag. Om de ringde för att se så jag kommit hem ordentligt sänkte jag ljudet och sa att jag läste en bok eller något. Jag älskade spel så mycket att jag säkert flera gånger tackade nej till att gå ut och leka med mina vänner - istället spelade jag.

Hur ska man göra för att klara av sommaren som gamer (och kunna spela Steams summer sale)? Nedan listar jag tips för hur du ska göra för att slippa höra tjat från vänner och familj! Yaaaay!

• Ta med dig din bärbara konsol överallt! Ingen kan klaga om du drar fram en 3DS på buss eller vid vattnet.
• Spela dator utomhus! Om du har solbrist ta med dig en bärbar dator ut i solen eller ställ ut din stationära - perfekt! Går inte att klaga på att du ska gå ut i solen i alla fall.
• Ladda ner en spelpodcast eller Let's Plays perfekt att underhålla sig med ute i solen eller på en strand.
• Gör en picknick med speltema! Baka 1up-muffins, gör jordgubbssaft (hälsodryck) och ta med Pokémonfilten. 
• Lägg in all spelmusik du äger på mobilen/mp3:n/iPoden och ta en promenad med "Lost Woods" i öronen. Ta med ett svärd också!
• Utforska din kreativa sida och måla av Nathan Drake eller lär dig spela Super Mario på ett akustiskt instrument.

Har du något annat tips vad man kan göra för att överleva sommaren så lämna en kommentar! Vi ses på stranden (streetpass).

Fira midsommar i spel

Jag älskar att fira högtider även i spel. Däremot är midsommar så otroligt svenskt och något jag aldrig spenderat vid en dator så jag vet inte riktigt vad jag ska ge er för förslag. Min midsommar spenderas ute på en ö i Stockholms skärgård. Där har vi varken el eller internet. Så mitt tips är helt enkelt att lägga undan datormusen och ta med dig din bärbara konsol och njut av solen!

Om man hatar solen kan man ju alltid njuta av sommaren i spel på olika sätt.

RIFT är F2P och Torchlight är gratis

Idag fyller min lillebror 17 år. Det går läskigt fort. Igår var ju jag 17 år! Min söta lilla lillebror är nu längre än mig och starkare än mig. Jag är inte längre hans största idol och det går inte att ge honom order (som att hämta mina strumpor åt mig när jag är lat.)

Förutom det så har det hänt massa annat. Jag älskar min stad Bamboo i Animal Crossing: New Leaf. En del av mig vill hellre spela det hela kvällen än att äta tårta med bror (gamer-skammen.) Sen har RIFT blivit gratis att spela. Det kliar i fingrarna av ivrighet att spela på min magiker helare. Valde självklart klassen som är svårast att hela med som vanligt - men det är bara roligt med lite utmaning. Hon är ascool och dödar allt som är i hennes väg! Som en äkta cool magiker.

Torchlight har också gått och blivit gratis för stunden på gog.com. Jag brukar för det mesta ladda ner spel som är f2p eller gratis för att testa allt jag kommer över inom spel. Däremot tänker jag inte ta för mig av Torchlight. Varför? Helt enkelt för att jag inte gillar stilen på spelet alls. Inte det minsta. Varken det jag läst eller sett har skapat ett intresse hos mig. Fire Emblem: Awakening var ett spel med en stil som jag vanligtvis rynkar näsan åt men det var så pass intressant i övrigt att jag köpte det. Visst, det kostar inget eller skadar mig att testa Torchlight men just nu är jag mer intresserad av att hela i RIFT eller fånga fiskar i Animal Crossing. Det känns inte som jag missar något om jag inte spelar Torchlight helt enkelt.

Idag ska jag äta tårta, göra Bamboo bättre och betala av mitt hus. Sen ska jag inte sova förrän jag har stängt ännu en klyfta mellan himmel och jord i RIFT.